kostymer

Jag ar pa plats nu och jag hade inte tankt pa att det forstas inte finns de tre sista bokstaverna i alfabetet pa utlandska tangentbord.

Hann inte gora nagot med bloggen innan jag akte och jag lar inte hinna gora mycket innan jag atervander till Sverige i slutet pa januari.

Det som ror sig i mitt huvud for stunden ar (forutom alla m a k a l o s a miljoer och manniskor jag traffar) de bocker jag lanat pa statsbiblioteket innan jag akte och tagit med hit. Just nu laser jag "Mork var & Jasminmannen" av Unica Zurn (tyskt 'u' i efternamnet men jag hittar inte den knappen). Den ar sjalvbiografisk och bestar av novellen "Mork var" [Dark spring] som handlar om en flicka som ar sexuellt destruktiv i Tyskland pa 1920-talet, samt "Jasminmannen"; en kort roman om Zurns sinnessjukdom under femtiotalet.
   Parallellt  med den boken laser jag bade Sylvia Plaths "Glaskupan" och hennes samlade dagbocker, redaktor Karen Kukil. Mycket litteratur om sinnessjukdom med andra ord. Ska sedan lasa Sem-Sandbergs "Theres" och "Ravensbruck" som inte alls handlar om kuvade kvinnor men som verkar fascinerande anda. Dessutom kommer han till skolan och forelaser sista veckan i januari och da ar jag tillbaka pa min o i mitt lilla rum omgiven av sma sma manniskor och jag kommer vilja bort mer an nagonsin.


Jaja. Inte tanka pa det nu.

En kille i mitt resesallskap grovhanglade jag med for fyra ar sedan och Aslan kommer inte hit forran om en och en halv vecka. Det betyder inte att jag ska gora nagot otroget.
   Inte alls.
   Killen har ar bara nagon jag noterar och forsoker forhalla mig till; han ar inte alls lika sexig som Aslan och jag borde ligga pa kna och tillbe himlarna for att jag som ar sa ful kunde fa Aslan som bara behover peka pa kvinnor for att de ska suga av honom. Men den har killen har hundogonen och lugnet i blicken och integriteten som star som en aura av stralglans omkring honom. Jag ar sexuellt frustrerad och bockerna om sinnessjuka och sexuellt frustrerade unga kvinnor tycks fylla alla mina vaskor och nattduksbord. Det positiva med allt detta ar att jag skriver dagbok igen, mer an nagonsin kanske. Sida efter sida efter sida. Reder ut litteratur och indiska tigerdjungler. Doft av myrra och torr jord, dust and sun,

    dust and sun.

[Jag har så mycket att göra att det här inlägget inte blir så kul för någon utomstående att läsa, det är mest en komihåg till mig själv. Har bara skrivit på och läst igenom nu och inser att det låter ytligt och glittrigt och plastigt och det är ju precis det jag vill undvika. Men men, fine fine, well well. Bara att fortsätta gå loss med sax och vattenfärg (underskattat!) och längta efter när this is klart och jag kan fotografera det och äta god mat in peace.]


                   *


Och plötsligt är allting kullkastat. Igår klockan 13.04 (jag tittade på datorns klocka när det inträffade) satt jag uppe på inomhusbalkongen i skolans bibliotek och läste en artikel på internet om hur man syr julklappskort av filt, när det dök upp två figurer i min ögonvrå. Jag tänkte inte på det förrän de stannade en och en halv meter ifrån mig och tittade på mig. Och jag vände mig mot dem i tron att det var några från klassen. Tappade fullkomligt hakan och kunde inte tro mina ögon.
   Mamma och pappa. Mamma. Och pappa. I mitt skolbibliotek. Jag stirrade gapande på dem i ett par sekunder innan jag förstod att det inte var en hallucination. Vad gjorde de där båda två, och dessutom utan syskon. Jag har inte varit ensam med dem sen jag var sjuk i influensan i mars och återvände till huset. Då satt de vid min säng och pratade om när jag var liten. Det är ovant att se dem tillsammans utan stress eller andra barn. Jag blev följaktligen chockad. Den eftermiddag som följde kan jag inte återge, och vill inte heller återge om jag ska vara ärlig. Vill hålla den som ett barn och vagga mot mitt bröst; den är så ömtålig och vacker att jag inte vågar prata i rädsla för att väcka och höra spädbarnsgråten skära genom rum och ro. Sammanfattningen av de där magiska timmarna är hur som helst att mina föräldrar sa att de är förtvivlade över att jag inte pratar med dem, att de ska göra allt de kan för att ha kvar gården men att det troligtvis inte går ekonomiskt, och att de älskar mig.
   Och som jag kände att de gör det. När de dyker upp en måndag mitt på dagen och måste ha kört jag vet inte hur många timmar, mamma som tagit ledigt från sitt jobb, pappa som kommit loss från sina sysslor. Och utan syskonen. På en stund kunde jag inte prata för det var tjockt som av gröt i halsen. Min ilska - som delvis är grundad i den förestående auktionen av gården men som även handlar om andra saker; grundläggande värderingar och bemötande - rann ur mig som ett vårvatten. Marie Silkeberg satt inne i klassrummet och skulle just påbörja terminens sista författarbesök, men till och med hon försvann ut i yttre rymden som något sorts bakgrundsbrus.

De skjutsade in mig till närmsta stad, mamma och pappa, och skämde bort mig med pysselsaker. Det var inget mutningsförsök, jag känner dem ändå så pass bra, och de vet att jag skulle slå bakut om de försökte mata mig med saker likt en häst matas med sockerbitar. Men eftersom alla mina pengar går åt till resorna till och från Aslan är min plånbok nu nere i några hundralappar. Detta innan julafton, plus att Lilla Solstrålen fyller år den här veckan och jag vill ge henne något fint. Secondhandbutiken var tyvärr stängd, och eftersom jag var på jakt efter tunna enfärgade fingervantar var vi tvungna att gå in i köpcentret och köpa nya. Av dem ska jag göra hobbyhundar åt Lilla Solstrålen och minsta brorsan. Båda är för gamla för mjukisdjur, så jag kommer fästa doggarna på de "riktiga" paketen, med julklappsrimmen fästade i nithalsbanden. (Den tjugotredje ska jag fota och lägga upp allt pyssel jag nu går igenom här.)
   Mamma och pappa följde med mig in i pappershandeln, och tillsammans hittade vi så mycket saker att jag blev helt spak. Vad finns det kvar att önska mig till jul när jag redan fått så mycket av dem? Det som införskaffades var bl.a.

   x Ett tjugotal ark papper i olika färger, av den hårdaste sorten, så att jag nu kan göra boxarna och korten
   x Sax med formade blad
   x Limstift
   x Förstärkt kniv för tillskärning av både papper och tyg
   x Två små tuber glittrigt lim (affären hade inte löst glitter som jag egentligen var ute efter)
   x Lila presentpapper
   x Vävtejp till bokryggarna på miniatyrböckerna som jag suttit med ikväll
   x Två sorters paketsnöre; ett kopparfärgat och ett matt kolsvart
   x Ett paket med fyra plastband naturtrogna spetsbårdar
   x Fyra små påsar med exklusiva klistermärken och plasthjärtan

Pappa gav mig en flaska vin till internatets avslutningsfest som var senare på kvällen igår, och vid det laget var det återigen mörkt ute och vi var tvungna att kasta oss i bilen. De körde mig i ilfart tillbaka till internatet och sedan vidare hemåt. Lämnade mig på grusvägen vid bortre åkern med en kasse full av saker och en bröstkorg som vibrerade av skenande instängda djur.

Jag kan inte riktigt återge det drömska med gårdagen. Plus avslutningsfesten senare på kvällen.

Så idag. Också en underlig dag. Men jag har inte tid att skriva om allt det, för julen närmar sig och jag syr och klipper som en galning för att hinna klart tills på måndag (de sista två dagarna behöver jag ägna åt att göra rosorna.)
   De senaste fyra timmarna har jag arbetat med miniatyrböcker (utan text, jag måste komma på vad jag ska fylla de blanka sidorna med - eventuellt skattkartor över huset som leder till julklapparna, alternativt vanliga julrim eller små bilderböcker.) Jag försöker mig även på att göra ett pop-up kort, ett sådant man öppnar och som då transformeras till ett 3D-motiv. Jag har aldrig gjort det förut, och eftersom pappersarken är så dyra kunde jag inte göra en prototyp. Har behövt lita på att jag fattat grejen rätt; klippa där och där, vika där och här, limma si och så. Det är inte riktigt så fantastiskt som jag hoppades, det syns att jag har ny kniv och inte lärt mig hur jag ska vinkla handen än. Å andra sidan får jag skylla mig själv, jag har "utvecklat" - höh - mallarna och lägger till egna korrigeringar hej vilt. Har med andra ord hybris i pysselverkstan.

Tillbaka. Här är kaos. Någon är vingklippt men jag vet inte vem. Någon är vingklippt och jag har vingarna i handen. Måste säga till mig själv att; andas lilla hjärtat andas. Pumpa blod and pump it up, you've got to pump it up. Pumpar trasiga cykeldäck bakom en lada och gråter och snorar i armen, vill också åka till Stockholm som Lilla Solstrålen och mamma. Eller är jag i fel tid nu? Desorienterad igen? Så svårt att skilja alla bilder åt, här är här är här är då. Det finns ingen tidsaxel i historien. Allt är nu, eller har redan varit. Indränkt i något antändbart.

Och jag är och förblir en smutsig historia, kan inte tvättas ren ens med T-sprit.


Då:
Det virkades inte små tofflor i gräddvitt garn, jag drogs inte i plyschklädd vagn, hade inte rosa dopklänning. Dopfunten, den heliga ceremonin, T-spriten att badda barnets huvud med. Luktar jag fortfarande kemikalier? Fortfarande ett desinficerat ansikte - kan du se om jag är kvinna eller man? Detta är den bevisade sanningen: Jag är ett laboratoriebarn, ett experiment med djuriska drifter och i total avsaknad av humant tänkande och kännande. En maskin med bandaggregat istället för fötter för att jag ska kunna ta mig fram smidigare i den här terrängen; betongen och kalhyggena. Jag fruktar på riktigt för mitt liv. Inte att jag ska göra slut på det, utan att det ska implodera, att jag ska förirra mig in i sinnessjukdomens labyrint, bli den vansinniga på bygden som stinker ljumma sopor och ruttnande tänder. Jag skulle kunna bli hon. Eller han. Jag skulle kunna bli vad som helst utom framgångsrik arrogant man.
   Och det är min största sorg.



Kan inte ta mig mannens rättigheter vill inte ha kvinnans skyldigheter. Hamnar i ett ingenmansland. En varelse som inte är mänsklig. En ful karnivor, raggig, ruggig, miserabel i sin självömkan och sitt självhat. Pälsen luktar skit och T-sprit. Hembränt och antänt. Något har brunnit men brinner inte mer.



[Jag vill så gärna ta mig ur det här, tala om något annat. Vill skriva om farmor, om det tunga blygrå ljuset som hängde över landskapet ett par timmar innan det åter blev mörkt, om hur jag satt i morse vid farmors bord och mätte upp linneservetter från artonhundratalet, skrev ner måtten på post-it-lappar och satte lapparna på travarna av tyg. Att jag fann mig i att vara lydiga barnbarnet, men med en air av otvättade kläder och asdjur eller asagud runt mig. Och klockan tickade, och i kylskåpet stod ost som gått ut för sju månader sedan, och farmor berättade att vargen tar sig upp till husen nu, in på gårdarna, att inga barn och hundar får vistas ute efter mörkrets inbrott. Och jag fortsatte att plita centimetrar och linnetyp på lapparna - "dräll" för de fyrkantiga mönstren och "damast" för de snirkliga blommiga - och när det ljusnade tittade jag ut och såg att det hade blåst norrifrån under hela natten; trädens stammar var vita åt ena hållet och barksvarta åt söderhållet. Och jag försökte tänka att jag var hemma, att det här skulle vara min nya mittpunkt. Ingen familjegård ingen familjegård ingen. Men en stuga i ett skogsbryn med en farmor och tomma rum gamla möbler sextiotalsblommiga tapeter inne på toaletterna.] [Jag vill berätta att jag tänkte att; andas lilla hjärtat andas, det finns ingen jord att slå rot i, men det finns ju alltid himlen. Därför riktade jag blicken mot det vitgråa låga snöande utanför stugan, och sedan avskedet och farmor som förmanade fem tio gånger att "du kommer ju så sällan", "du måste komma oftare", och "du är så välkommen när du vill". Och jag kramade henne farväl och började gå. En timme för att nå busstationen, och bussen hade jag måst ringa och beställa eftersom det bor så få människor däromkring att de inte kör regelbundet.] [Det är det jag hade velat skriva om här, om min vandring till bussen längs myren; myrmarken som aldrig fryser igen. När snön faller ner i vattensmörjan är det tillräckligt kallt i luften för att vattnet ska frysa till, men myren är tillräckligt varm (nollgradig) för att isen ska reduceras till en kladdig gulgrå gröt, omöjlig att ta sig fram på. Så när vägen från farmors hus svängde av för att fortsätta längs myrens utkant fortsatte jag i lugnt tempo för att hinna se och njuta av vyn; en blandning av vitt gult grått och svart. Lyssnade på "Like You Said" av Tiger Lou och försökte komma underfund med om det är den låten som är mitt soundtrack till platsen. Eller om det är The Knifes "Silent Shout". Kanske José González avskalade och tomma "Save your day". Jag var mitt inne i funderingarna, gick och sparkade i snön mitt på vägen, när jag i ögonvrån såg något besynnerligt kolsvart utåt myren till. Jag stannade tvärt, tog hörlurarna ur öronen. Ungefär tio femton meter ut i myren satt en liten svartvit katt på en stubbe som stack upp ur vattnet. Så fort jag tog ut musiken skar jamandet genomträngande in i hörselgångarna. För en stund stod jag handfallen. En katt. Fast i myren. I den gulgrå sörjan såg jag ett mörkt spår ut till stubben. Katten hade med andra ord simmat dit ut, och helt nyligen måste det ha varit, för stora tunga snöflingor vräkte över mig och simspåret ut till stubben var ännu inte igensnöat. "Lilla kisse" sa jag med flickröst och gulligull och satte mig på huk och tittade på den, "kooom då, ingen fara, kooom komkom." Om den tagit sig dit borde den ju rimligtvis kunna ta sig tillbaka och inte sitta där och skrika förtvivlat. "Kom söta du, kooo" började jag men kom helt av mig. Precis framför mig där jag satt på huk, bara en decimeter från min fot, fanns spår i snön. Och det var inte spår från katt. Det var från varg.
   Jag flög upp och snurrade runt, spejade in i grenverket på motsatta sidan vägen. Såg jag ögon glimma, en grå rygglinje avteckna sig mot vit snö? Spåren var inte igensnöade, och enbart sedan min avfärd från farmors stuga för fyrtiofem minuter sedan hade det snöat ett par centimeter. Alltså måste vargen ha varit här nyligen. Katten skrek hjärtskärande och jag vände mig åter mot den, insåg att den kastat sig ut i myren i ren skräck, att den flytt i blind panik för att undkomma vargen och nu inte vågade ta sig tillbaka. Handfallen spejade jag upp och ner längs vägen och visste inte vad jag skulle göra. Kollade på mobilens klocka; trettio minuter till bussens avgång. En kvart till godo alltså, och kanske om jag tog av mig skinnstövlarna och vadade...
   Jag kastade av mig sportbagen och handväskan, drog av mig stövlarna, så strumporna. Ett par otvättade jeans fanns att byta till efteråt, jag hann tänka att de låg överst eller näst överst i bagen, medan jag barfota gick fram till vattenbrynet. Fötterna brände av kyla, sved som satan. Jag tog ett prövande steg ut i issmörjan och ett dovt 'klunk' ljöd när foten sjönk igenom och försvann. Vattnet var så kallt att jag instinktivt drog mig tillbaka innan jag ens hunnit nudda botten (att det är en myr innebär inte att den är bottenlös, det innebär att bottnen inte håller utan sjunker undan när man tynger på den). Jag drog på mig stövlarna, utan strumpor, och hoppade på stället för att få upp värmen. Jag skulle inte klara det. Utan något att stödja på kunde jag försvinna upp till midjan, kanske ännu högre, och vattnet var några grader strax över noll och inom femton minuter skulle min buss gå. Jag slutade hoppa på stället och blev stilla, tittade ut på den lilla svartvita som satt hopkurad och blöt med snöflingor över den fuktiga, allt mer froststela pälsen. "Jag är ledsen" sa jag bara, tog mina väskor och gick vidare. Fort. Utan att bry mig om att sätta på mp3:n, bara framåt framåt inte tänka på vad jag gjorde ignorera jamandena som blev svagare och svagare för varje steg jag tog. Jag är ett laboratoriebarn, en maskin, driven av djuriska drifter och i total avsaknad av humant tänkande och kännande. Går ifrån en skrikande katt som håller på att frysa ihjäl i en myr och jag går och går ifrån och går till en busshållplats och står i snöfallet tom som ett bilvrak och stirrar ut i den tilltagande skymningen. Snöfall. Mörknande himmel. En bil drar förbi, men sen tyst, som om snön dämpade, isolerade i ett stort vitt och obebott hus. Där jag står i vardagsrummet. Har passivt tagit livet av en katt, är en robot med felkopplade elsladdar och opassande blinkande lysdioder och en kopp kaffe framdukad till gästerna i soffan, Lilla Solstrålen har pärlsocker över stickade tröjan och bullarna blänker på fatet.
   Vilket fat? Vilken soffa. Fel i tiden igen, ingen ordning, allt är idag är idag är igår. Men det fanns snö, det fanns en katt jag lämnade i myren, det fanns vargspår och jag frös om fötterna så jag skakade i hela kroppen och min tunna höstkappa var ett segel utan vind. Tog mig ingenstans. Därför stod jag där, vid bussen. Därför klev jag på bussen. Därför klev jag av vid tåget. Därför kom jag tillbaka till Stockholm och levde lycklig i alla mina dagar.]

Jag är trött nu. Stirrar på skärmen i tio minuter utan att skriva, och slungas under de sex hundra sekunderna tillbaka till min passivitet, min apati. Jag har ingenting att säga mer. Farmor lever. Jag vågar inte tänka vad som händer när hon dör.

Jag längtar hem men det finns inget hem att längta till.

Reser norrut tidigt i morgon bitti. Jag är efter nattens kamp med traktorer och motorsågar ett inre kalhygge. Håller i skrivande stund på att för fullt ställa in åtaganden och lektioner den här veckan och bokar in tåg till farmor. På grund av auktionen är vår gård i princip en byggsats som plockas isär bit för bit så jag kan inte bo där. Har för övrigt inte talat med mamma och pappa på veckor; inte sen det kaosartade samtalet med pappa i telefon när jag grät så jag nästan skrek i internatets allrum. Ett vrak? Ja. Det är nog dags att inse det. Men jag orkar inte göra något åt det just för stunden.
   På torsdag måste jag vara tillbaka i Stockholm för träningen, planerar att svälta bort några kilo för att manifestera min misär till fullo. Ett oerhört pubertalt beteende och irrationellt så det förslår, men kära barn: banta aldrig, du kommer dö eller få livslånga ätstörningar. På riktigt.
   Och när den uppmaningen nu är avklarad kan jag återgå till mitt destruktiva sorgearbete.


Sover sextontimmarspass och är apatisk och osminkad. Aslan håller mig i handen, tycker att jag är det vackraste han sett, och detta oavsett hur djupt jag faller, förfaller, hänfaller åt introverta eftermiddagar och förmiddagar, nätter och nätter och nätter och nätter i svartaste förtvivlan.


Två saker är fina i den här miserabla julpyntade världen:
*Efter mitt och Aslans enorma gräl i helgen är vi närmare än innan. Hånglar som två tonåringar och kan inte hålla oss från sex även när vi riskerar bli påkomna.
*Jag har funnit en skattkarta som leder rakt in i mitt textprojekt. De ställen jag kört fast på är nu märkta med X, och det omkringliggande landskapet med hisnande vyer och svårtillgängliga dalgångar är också uppritat. Det här är det jag letat efter i alla bokhandlar, bibliotek, antikvariat. Egentligen är ingenting längre omöjligt nu, det handlar bara om tid och tålamod. Frågan är om jag har det, om jag vill skriva när det kommer till kritan.



Mon dieu. Om jag. Fuck this, jag vet inte om jag.




error error error error error jag går sönder och sönder och sönder vi bombar okej vi bombar på tre







ett








två






stryker över orden som om de aldrig funnits jag är fjättrad men jag vet inte vid vad vet inte vid vad vet inte vet inte vet inte vet inte                                                                      








                

Hur skapar man text när världen i ens bröst sakta skövlas på regnskog och härjas av krig? Jag staplar ord inför terminens avslutande dubbelseminarie och Staffan Söderblom från litterär gestaltning på GU är fortfarande beredd att läsa mig och hjälpa, enligt kontaktpersonen.
   Dessutom ungdomsbokförlaget som mottog mitt "jag är inte intresserad av att skriva ungdomslitteratur" och som trots denna min högfärd ändå sa att jag eventuellt kan få extraknäcka som lektör.

A vill att jag tar mig an litterära tidskrifter men jag är handfallen, överfallen av dessa banditer med läderlapp för ögat som vistas på ön där jag bor. Kan inte gå säker i skogarna utan kroksabel och vit flagg, men eftersom jag aldrig flaggar vitt är det egentligen en onödig attiralj att bära med på mina strapatser. Kanske ger A upp, hon sitter i redaktionen på två tidskrifter och förekommer utöver det även frekvent i bla Glänta, varför skulle hon fortsätta uppmana och uppmuntra mig när det enda jag frambringar är karga ord och berättelser som ligger i ruiner.


      Övrigt:
Jag inser att Aslans föräldrar är de vänligaste människor jag mött. Har gråtit mot kudden när jag sovit ensam för att jag inte kan bli deras dotter. Det är en förbjuden tanke att tänka, än mer förbjuden att uttala eller skriva ner, men det är så det är och jag ser ingen anledning att hålla det hemligt här.
   Deras sätt att vara mjuka milda, att se varje barn i syskonskaran och aldrig säga elaka ord till dem eller till varandra. En självklarhet kan tyckas, men jag har aldrig sett föräldrar som dessa. Båda är fantastiska. Vågar nästan påstå mig älska dem, men det kommer jag aldrig kunna prata om. Istället ler jag mot dem och sitter förhäxad när de talar, skrattar, dricker vin. Aslan och hans syskon tycks inte inse hur unikt detta är utan gnäller som alla barn gör. Jag försöker fånga varje ögonblick i föräldrarnas närhet som en glänsande kula av glas och spara i en skål, för att trä pärlhalsband så småningom att bära varje dag.

Om man får känna så som jag gör.

Jag vet inte. Men bryr mig inte nämnvärt om huruvida det är rätt eller fel. Det är kärlek till äldre vuxna på ett sätt som jag aldrig känt förut. Kan bara vördnadsfullt vara tacksam över att jag får känna så här nu.

                


drömde mörkret inatt. och trots alla check ups som jag brukar göra i drömmar för att få reda på att jag drömmer, så verkade det verkligt. och en person i drömmen förklarade att en av mina favoritförfattare hade blivit sinnessjuk som ung. och jag frågade:
 - hur visste han att han var sinnessjuk? hur förstod han det?
och personen lade huvudet på sned och tittade på mig en lång stund innan svaret kom:
 - det visste han inte.
och mina händer skakade och jag viskade knappt hörbart:
 - men hur uppdagades det då?
 - han påstod att han alltid såg ett kattdjur omkring sig; ibland vilandes eller hopkurad som för ett språng, ibland lemlästad och styckad.
och personen tystnade och jag vände mig om som i trance, stirrade förhäxat på det avslitna katthuvudet vid mina fötter.

                


Jag har haft ett långt samtal med grannen inatt. Idag: en två timmar lång lunch med J & K , sedan långpromenad tillsammans alla tre. Samtal, samtal. I såna här stunder blir jag övertygad om att det är interaktion som för mig vidare framåt.
   Får inte glömma att kommunikativ isolation inte gör mig gott. Min skygghet måste överkommas, jag måste våga klappas som det rådjur jag är, den hind som vilar under lind med ängsgräset blommande nära;

                                        saknar mina bilderböcker.

Saknar en kreativ gnista. Det här handlar inte om att jag på något sätt har skrivkramp. Det är snarare en aversion mot orden. Det här inlägget som skulle bli ett långt utlägg med bilder från min och Aslans sexmånadersdag och från mitt inre kaos och från hustaken i Gamla stan, blir bara en förkolnad skog. Jag kan inte säga att det inte luktar sav och brända ekorrar, för det gör det. Men efter samtalen sen igår fram tills nu känns det lite lättare att andas in detta brända.

Sätt att försvinna på;

1 skriva brev. helst till någon i ett annat land, helst utan riktlinjer och hurmårdu:n.
2 leka kurragömma. inte hitta sig. låtsas att det är en lek och att man kan alla regler. sedan släppa ut fjärilarna från munnen, låta dem tufsa runt bland puderhimlar och spegeldosor.
3 ha sex. man äter bröd. solen går upp och ner, om än sällan här i denna mörka avkrok av världen. man överlever, lever.
4 sova. hoppas på att aldrig vakna.
5 springa i en brinnande skog. inte komma ut. bli innebränd. inse att det var man själv som tände på granarna och mossan. sjunga Keep this fire burnin' för att det är så skönt att försvinna, om än som aska.




En sorts existens har jag oavsett min Hades och min underjord: Jag läser och läser, sover och sover, äter och äter. Ett sätt att överleva, leva. Leta utvägar.

                

Efter att ha öst galla i ett inlägg på sockerdricka tog jag mig samman och raderade allt. I'm a mess, men jag tänker inte göra kaoset till en offentlig plats där människor kan klottra över väggarna och elskåpen bäst de vill.

Imorgon skriver jag ett inlägg här. Ett riktigt, resonerande, funderande. Jag ska försöka minnas att den här sidan är för mig, och dig om du vill. Små anteckningar utan annan ambition än att få mig att förstå hur allt har blivit så här, varför jag är förstörd, varför jag inte kan ta mig ur detta mönster.

Förlagsbesöket måste redovisas. Men mest det här förstörda.



Något har brunnit men brinner inte mer.