kostymer

Tillbaka. Här är kaos. Någon är vingklippt men jag vet inte vem. Någon är vingklippt och jag har vingarna i handen. Måste säga till mig själv att; andas lilla hjärtat andas. Pumpa blod and pump it up, you've got to pump it up. Pumpar trasiga cykeldäck bakom en lada och gråter och snorar i armen, vill också åka till Stockholm som Lilla Solstrålen och mamma. Eller är jag i fel tid nu? Desorienterad igen? Så svårt att skilja alla bilder åt, här är här är här är då. Det finns ingen tidsaxel i historien. Allt är nu, eller har redan varit. Indränkt i något antändbart.

Och jag är och förblir en smutsig historia, kan inte tvättas ren ens med T-sprit.


Då:
Det virkades inte små tofflor i gräddvitt garn, jag drogs inte i plyschklädd vagn, hade inte rosa dopklänning. Dopfunten, den heliga ceremonin, T-spriten att badda barnets huvud med. Luktar jag fortfarande kemikalier? Fortfarande ett desinficerat ansikte - kan du se om jag är kvinna eller man? Detta är den bevisade sanningen: Jag är ett laboratoriebarn, ett experiment med djuriska drifter och i total avsaknad av humant tänkande och kännande. En maskin med bandaggregat istället för fötter för att jag ska kunna ta mig fram smidigare i den här terrängen; betongen och kalhyggena. Jag fruktar på riktigt för mitt liv. Inte att jag ska göra slut på det, utan att det ska implodera, att jag ska förirra mig in i sinnessjukdomens labyrint, bli den vansinniga på bygden som stinker ljumma sopor och ruttnande tänder. Jag skulle kunna bli hon. Eller han. Jag skulle kunna bli vad som helst utom framgångsrik arrogant man.
   Och det är min största sorg.



Kan inte ta mig mannens rättigheter vill inte ha kvinnans skyldigheter. Hamnar i ett ingenmansland. En varelse som inte är mänsklig. En ful karnivor, raggig, ruggig, miserabel i sin självömkan och sitt självhat. Pälsen luktar skit och T-sprit. Hembränt och antänt. Något har brunnit men brinner inte mer.



[Jag vill så gärna ta mig ur det här, tala om något annat. Vill skriva om farmor, om det tunga blygrå ljuset som hängde över landskapet ett par timmar innan det åter blev mörkt, om hur jag satt i morse vid farmors bord och mätte upp linneservetter från artonhundratalet, skrev ner måtten på post-it-lappar och satte lapparna på travarna av tyg. Att jag fann mig i att vara lydiga barnbarnet, men med en air av otvättade kläder och asdjur eller asagud runt mig. Och klockan tickade, och i kylskåpet stod ost som gått ut för sju månader sedan, och farmor berättade att vargen tar sig upp till husen nu, in på gårdarna, att inga barn och hundar får vistas ute efter mörkrets inbrott. Och jag fortsatte att plita centimetrar och linnetyp på lapparna - "dräll" för de fyrkantiga mönstren och "damast" för de snirkliga blommiga - och när det ljusnade tittade jag ut och såg att det hade blåst norrifrån under hela natten; trädens stammar var vita åt ena hållet och barksvarta åt söderhållet. Och jag försökte tänka att jag var hemma, att det här skulle vara min nya mittpunkt. Ingen familjegård ingen familjegård ingen. Men en stuga i ett skogsbryn med en farmor och tomma rum gamla möbler sextiotalsblommiga tapeter inne på toaletterna.] [Jag vill berätta att jag tänkte att; andas lilla hjärtat andas, det finns ingen jord att slå rot i, men det finns ju alltid himlen. Därför riktade jag blicken mot det vitgråa låga snöande utanför stugan, och sedan avskedet och farmor som förmanade fem tio gånger att "du kommer ju så sällan", "du måste komma oftare", och "du är så välkommen när du vill". Och jag kramade henne farväl och började gå. En timme för att nå busstationen, och bussen hade jag måst ringa och beställa eftersom det bor så få människor däromkring att de inte kör regelbundet.] [Det är det jag hade velat skriva om här, om min vandring till bussen längs myren; myrmarken som aldrig fryser igen. När snön faller ner i vattensmörjan är det tillräckligt kallt i luften för att vattnet ska frysa till, men myren är tillräckligt varm (nollgradig) för att isen ska reduceras till en kladdig gulgrå gröt, omöjlig att ta sig fram på. Så när vägen från farmors hus svängde av för att fortsätta längs myrens utkant fortsatte jag i lugnt tempo för att hinna se och njuta av vyn; en blandning av vitt gult grått och svart. Lyssnade på "Like You Said" av Tiger Lou och försökte komma underfund med om det är den låten som är mitt soundtrack till platsen. Eller om det är The Knifes "Silent Shout". Kanske José González avskalade och tomma "Save your day". Jag var mitt inne i funderingarna, gick och sparkade i snön mitt på vägen, när jag i ögonvrån såg något besynnerligt kolsvart utåt myren till. Jag stannade tvärt, tog hörlurarna ur öronen. Ungefär tio femton meter ut i myren satt en liten svartvit katt på en stubbe som stack upp ur vattnet. Så fort jag tog ut musiken skar jamandet genomträngande in i hörselgångarna. För en stund stod jag handfallen. En katt. Fast i myren. I den gulgrå sörjan såg jag ett mörkt spår ut till stubben. Katten hade med andra ord simmat dit ut, och helt nyligen måste det ha varit, för stora tunga snöflingor vräkte över mig och simspåret ut till stubben var ännu inte igensnöat. "Lilla kisse" sa jag med flickröst och gulligull och satte mig på huk och tittade på den, "kooom då, ingen fara, kooom komkom." Om den tagit sig dit borde den ju rimligtvis kunna ta sig tillbaka och inte sitta där och skrika förtvivlat. "Kom söta du, kooo" började jag men kom helt av mig. Precis framför mig där jag satt på huk, bara en decimeter från min fot, fanns spår i snön. Och det var inte spår från katt. Det var från varg.
   Jag flög upp och snurrade runt, spejade in i grenverket på motsatta sidan vägen. Såg jag ögon glimma, en grå rygglinje avteckna sig mot vit snö? Spåren var inte igensnöade, och enbart sedan min avfärd från farmors stuga för fyrtiofem minuter sedan hade det snöat ett par centimeter. Alltså måste vargen ha varit här nyligen. Katten skrek hjärtskärande och jag vände mig åter mot den, insåg att den kastat sig ut i myren i ren skräck, att den flytt i blind panik för att undkomma vargen och nu inte vågade ta sig tillbaka. Handfallen spejade jag upp och ner längs vägen och visste inte vad jag skulle göra. Kollade på mobilens klocka; trettio minuter till bussens avgång. En kvart till godo alltså, och kanske om jag tog av mig skinnstövlarna och vadade...
   Jag kastade av mig sportbagen och handväskan, drog av mig stövlarna, så strumporna. Ett par otvättade jeans fanns att byta till efteråt, jag hann tänka att de låg överst eller näst överst i bagen, medan jag barfota gick fram till vattenbrynet. Fötterna brände av kyla, sved som satan. Jag tog ett prövande steg ut i issmörjan och ett dovt 'klunk' ljöd när foten sjönk igenom och försvann. Vattnet var så kallt att jag instinktivt drog mig tillbaka innan jag ens hunnit nudda botten (att det är en myr innebär inte att den är bottenlös, det innebär att bottnen inte håller utan sjunker undan när man tynger på den). Jag drog på mig stövlarna, utan strumpor, och hoppade på stället för att få upp värmen. Jag skulle inte klara det. Utan något att stödja på kunde jag försvinna upp till midjan, kanske ännu högre, och vattnet var några grader strax över noll och inom femton minuter skulle min buss gå. Jag slutade hoppa på stället och blev stilla, tittade ut på den lilla svartvita som satt hopkurad och blöt med snöflingor över den fuktiga, allt mer froststela pälsen. "Jag är ledsen" sa jag bara, tog mina väskor och gick vidare. Fort. Utan att bry mig om att sätta på mp3:n, bara framåt framåt inte tänka på vad jag gjorde ignorera jamandena som blev svagare och svagare för varje steg jag tog. Jag är ett laboratoriebarn, en maskin, driven av djuriska drifter och i total avsaknad av humant tänkande och kännande. Går ifrån en skrikande katt som håller på att frysa ihjäl i en myr och jag går och går ifrån och går till en busshållplats och står i snöfallet tom som ett bilvrak och stirrar ut i den tilltagande skymningen. Snöfall. Mörknande himmel. En bil drar förbi, men sen tyst, som om snön dämpade, isolerade i ett stort vitt och obebott hus. Där jag står i vardagsrummet. Har passivt tagit livet av en katt, är en robot med felkopplade elsladdar och opassande blinkande lysdioder och en kopp kaffe framdukad till gästerna i soffan, Lilla Solstrålen har pärlsocker över stickade tröjan och bullarna blänker på fatet.
   Vilket fat? Vilken soffa. Fel i tiden igen, ingen ordning, allt är idag är idag är igår. Men det fanns snö, det fanns en katt jag lämnade i myren, det fanns vargspår och jag frös om fötterna så jag skakade i hela kroppen och min tunna höstkappa var ett segel utan vind. Tog mig ingenstans. Därför stod jag där, vid bussen. Därför klev jag på bussen. Därför klev jag av vid tåget. Därför kom jag tillbaka till Stockholm och levde lycklig i alla mina dagar.]

Jag är trött nu. Stirrar på skärmen i tio minuter utan att skriva, och slungas under de sex hundra sekunderna tillbaka till min passivitet, min apati. Jag har ingenting att säga mer. Farmor lever. Jag vågar inte tänka vad som händer när hon dör.

Jag längtar hem men det finns inget hem att längta till.