Förlagsbesök.
Rabén&Sjögren har bett mig lämna in första kapitlet i en ungdomsroman, alternativt ett synopsis. Jag borde vara glad men är i nuläget mest stressad, sitter i Aslans lägenhet i Gamla stan i Stockholm och försöker intala mig att hans dator är mer samarbetsvillig i processen Mitt Skapande, än vad min egen dator på ön är.
Ungdomsroman, har jag någonsin läst ungdomsböcker? Finns det några bra annat än Maria Gripes Tordyvlen flyger i skymningen? Jag ska sätta mig och skriva nu, de vill att jag levererar idag och sedan har möte med två förläggare nästa vecka.
(Jag vill inte skriva ungdomsböcker, det roar mig inte särskilt)
(Trots det är jag givetvis glad över att förlaget har uppsökt mig utan att jag kontaktat dem)
För övrigt badade jag och F, J, & J bastu i förrgår. Sprang ut vid midnatt och rullade de nakna kropparna i snön, ön låg tyst och mörk, kallt gulsvarta molntrasor låg ovan skogsbrynet i väster. Snön smälte över min bastuheta hud, droppade klar och genomskinlig över golvet tillbaka in. F är genial. Jag blir mer övertygad om hennes briljans för varje text jag läser av henne. Hon pratar lågmält och jag tycker om att tänka på henne som 'min'. Vi har connectat. Men det hjälper i nuläget ingenting. Ungdomsbok ska skapas. Nu. Time to start.
Exordium.
Jason. mitt gyllene lejonskinn. jag drar det värmande kring axlarna när Aslan slår upp fönstrena på vid gavel om natten. snöfläckad åker utanför och natthimlen ovan oss är inte förorenad eller silad genom ett nät av gatljus: vi är
i skogen. utsikten från mitt fönster är mörker växlat med stjärnor; ett morse av ljus som piper rakt in i mina ögon. jag reflekterar eller absorberar; det är helt beroende på temperatur och vindriktning.
stormvarning i kyssarna.
jag är Orions spända båge och han amorbågen som skjuter mig bedövad.
vi skulle kunna kalla det gift.
utan att syfta på giftermål.
och Måns får sitt manus antaget av Ordfront och han är bara nitton år gammal och jag är så förväntansfull att det fladdrar fjärilar i min mage. vill hålla honom i handen igenom det här, han är så liten och skör och briljant.
soundtracket; Samson är så uttjatad att jag helst spelar låten baklänges för att få en ny upplevelse av den. men oavsett hur den avlyssnas: hans hår förblir avklippt i glänsande tovor och jag inbillar mig att det växer sig ännu längre om jag planterar det i krukor. det växer sig långt på mitt smala fönsterbräde. jag vill fläta det till korgar och repstegar, klättra upp till en högre nivå, Rapunseltorn och Eiffeltorn. Franska och latin. Exordium -
mitt litterära anförande börjar spetsas till. jag har hört på ryktesvägen att De har koll på vem jag är.
att de läser mina texter.
Konstantine, my flying machine
Bilolyckan: [ibland tänker jag på dig]
Att flyga tyngdlös genom luften. Ett krossat bilfönster och glassplittret som underliga glänsande nattfjärilar omkring dig. Du undrar om det kommer göra ont att träffa marken. Du undrar var Felicia är. Du vill inte nå mark. Luften du färdas genom är blöt och asfalten blänker i skenet från trafikljusen och gatljusen.
Det tar mindre än två sekunder.
Du spricker upp som en blommande knopp mot marken. Kronbladen lysande i natten.
Jag arbetar inte med mitt red-light district projekt för stunden. Skriver Mirja Unge i egen tappning och varvar det med en längre kortprosa-novell.
Jag är tom. Det märks i allt jag skriver. Klunk klunk klunk som när en stor flaska tappas på sitt innandöme.
Den brunn jag egentligen borde hissa vatten och tröst ur är Happy Sally. Det finns ingen bok som den. Jag behöver den som en plastisk massa att röra vid, smaka på, infoga i min kropp. Om torsdagarna är Sara här i skolan, undervisar, är vacker som en fe och lugn och värdig. Jag hoppas på att hitta fram till det där en dag. Hon debuterade inte förrän hon var 32, jag har inte bråttom, jag ska inte springa någonstans, har inte andan i halsen, inte neonet i hinkar, korgar,
bröstkorgar. Inga stadsdrömmar eller fjällvisioner, inga blomsterängar med skelett utlagda över gräset i formation som om de dansade, inga guldsmycken, inga skogsrån som leder mig vilse i de här skogarna.
Inga skogsrån annat än jag själv.
Och S är tillbaka. Lyckas krångla sig in i alla sammanhang, ingen aska i sin blick. Trots att hon borde vara bränd vid det här laget, hon har brunnit alldeles för starkt under så lång tid. Explosion. Jag kan inte hantera de här gnistregnen och stormarna. Hon flyr från plats till plats, påstår att marken vibrerar svagt som från en annalkande jordbävning. Kan jag förstå hennes rastlöshet, när jag är någon som vet precis vilken geografisk plats jag behöver för att bli lugn?
Det går inte att tänka längre. Det enda jag vet är att man inte får vara så fixerad vid saker som jag är. Ett hus är en sak. Ett hem är inte en sak, det är ett tillstånd eller en samling människor eller en känsla. Men det är inte hemmet jag sörjer, utan just huset. Den rostande harven bakom magasinet med tovor av långt gräs stickande genom stålskelettets revben och bäcken. Dammarna nedåt Lua med rostbrunt vatten. Tilltalas av det här att behöva åka ända ned mot Gästrikland för att stöta på ekar, och ännu längre ned, till Närke, för att stöta på de nordligaste bokträden.
Månaden innan midnattsolen när det ligger en underlig dager över hedarna, en känsla av overklighet, och enarna står borstiga och spretande i skimret och lavarna bildar lapptäcken av färg över hällarna.
Minne: Lilla solstrålen har hittat en grönbrun groda, ovanlig så långt norrut och så tidigt på våren. Den har fått ett ben mosat av en bil eller cykel. Hon håller den i sina händer. Pappa vitkalkar ett sovrumstak på övervåningen och hon har sprungit upp för trappan och jag har försökt hinna ifatt, livrädd för vad som ska hända när hon visar att hon tagit in ett kräldjur i huset. Jag försöker hindra henne, springer bakom, borde vara snabbare än hon men när jag når tröskeln är det redan försent. Pappa har vänt sig om och lägger verktyget ifrån sig och hon går emot honom med de kupade händerna höjda för att visa. Jag flåsar efter språngmarschen. Han sätter sig på huk, kisar ner i springorna mellan hennes fingrar.
Och skrattar.
Jag förstår ingenting. Hade det varit jag skulle han kastat mig ut genom fönstret, eller åtminstone grodan. Men han småpratar lågt med Lilla solstrålen om det mosade benet och jag står stel vid dörrposten och kan inte få ur mig ett ljud.
Vänder mig om och springer ner för trappan, ut på gården. Sticker till Reis och skjuter sparvar med softairguns. När skymningen kommer och jag går hemåt ligger molnen som ett vackert silvrigt band vid horisonten. Det är helt tyst. Myggorna har inte kläckts än och det är så konstigt dels att en vuxen groda dykt upp, dels att den gjort det innan myggorna. Jag förstår ingenting. Vet ännu inte vem Lilla solstrålen är och vilken betydelse hon ska komma att få i syskonskaran och min uppväxt. Luften är kall och tom. Horisont. När jag närmar mig huset lyser fönstren varmt och inbjudande, ser ut som en svärm eldflugor i mörkret.
Köket luktar mat. Mamma sitter med en av småttingarna i knäet och vinkar mig till sig när jag kommer in. Kramar mig utan att säga ett ord och pekar sedan på skänken bredvid spisen.
- Det finns våfflor till efterrätt.
Nedanstående recept är inte mitt och eftersom vi inte har tillgång till matlagningsmöjligheter här på internatet så har jag inte kunnat provlaga, men om du tar mer smör och 0,5 dl mjölk + 2,5 dl grädde istället tror jag det blir gott. Hjortronsylt är som guld att ha på, helst hemkokt. (receptet kommer från lyckasmedmat.nu)
"Frasvåfflor med lyxig våffelsmet
7-9 våfflor
Ingredienser:
75 g smält smör
1 dl mjölk
2 dl vispgrädde
3 dl vetemjöl
2 dl iskallt vatten
0,5 tsk salt
Vispa grädden och rör ihop den med mjölk, mjöl, och salt till en slät smet. Rör i det smälta smöret och det iskalla vattnet.
Pensla ett varmt våffeljärn med lite smält smör. Bred ut 0,75-1 dl våffelsmet, grädda våfflan gyllenbrun lägg upp på ett ugnsgaller. Upprepa tills du gräddat all våffelsmet.
Servera gärna frasvåfflor med vaniljglass och någon god sylt. Det här receptet ger 7-9 våfflor men det går bra att dubbla.
maskerad [JAG MIMAR]
han är hippie och jag matros. lägenheten svämmar över av musik och människor, jag sitter i det vattenlösa badkaret i min marina klänning och skrattar medan någon häller champagne över mig. Moët. pengar. sila diamanter genom mina fingrar. bryr jag mig ett skit?
nån snubbe med eget företag som omsätter tio miljoner försöker kyssa mig när Aslan inte ser. jag lirkar mig ur hans grepp och han kallar mig fitta, jag tar en cigg och går ut själv och röker på en av balkongerna. det brusar från alla gator som cirklar kring gamla stan som serpentiner och jag lutar mig mot räcket och skriker fuck off till hela denna jävla huvudstad.
kan inte komma över förlusten.
det droppar cremerosa champagne från mina hårtoppar. inne i lägenheten dunkar basen dovt som ett huvud mot en vägg.
en annan dag:
Gärdet; på Tekniska museet köper jag ett 3D-vykort föreställande USA omväxlande 'by day' och 'by night'. ett pärlband av ljus genom öknen väster om Salt Lake City. jag använder kortet som bokmärke och maler mig igenom fler böcker än någonsin. vägrar tala med mina föräldrar. vägrar återvända till gården innan den säljs. vägrar prata med någon alls om vad som händer inuti mig nu.
återvänder till internatet efter helgen:
om nätterna sitter jag ensam vaken i mitt lilla rum och ritar stora kartor, kopierar från min tummade kartbok, prickar in städer små som pepparkorn, skissar blekgula berg genom öknar, städer som brer ut sig som virus över pappret, floddeltan, krympande regnskogar, glaciärer, Kap Morris Jesup. jag ritar allt.
det finns ingen plats jag vill åka till annat än hem.
koncentrerar mig på att inte bli som Maria Lang. inga motorvägar, inga öknar, inga amerikanska coctail-partyn i svärtad klänning med slocknad blick. jag ska fortsätta med maskeraden, perukerna
kostymerna.
