kostymer

Bilolyckan: [ibland tänker jag på dig]





Att flyga tyngdlös genom luften. Ett krossat bilfönster och glassplittret som underliga glänsande nattfjärilar omkring dig. Du undrar om det kommer göra ont att träffa marken. Du undrar var Felicia är. Du vill inte nå mark. Luften du färdas genom är blöt och asfalten blänker i skenet från trafikljusen och gatljusen.

   Det tar mindre än två sekunder.

   Du spricker upp som en blommande knopp mot marken. Kronbladen lysande i natten.







              









Jag arbetar inte med mitt red-light district projekt för stunden. Skriver Mirja Unge i egen tappning och varvar det med en längre kortprosa-novell.

Jag är tom. Det märks i allt jag skriver. Klunk klunk klunk som när en stor flaska tappas på sitt innandöme.




Den brunn jag egentligen borde hissa vatten och tröst ur är Happy Sally. Det finns ingen bok som den. Jag behöver den som en plastisk massa att röra vid, smaka på, infoga i min kropp. Om torsdagarna är Sara här i skolan, undervisar, är vacker som en fe och lugn och värdig. Jag hoppas på att hitta fram till det där en dag. Hon debuterade inte förrän hon var 32, jag har inte bråttom, jag ska inte springa någonstans, har inte andan i halsen, inte neonet i hinkar, korgar,
bröstkorgar. Inga stadsdrömmar eller fjällvisioner, inga blomsterängar med skelett utlagda över gräset i formation som om de dansade, inga guldsmycken, inga skogsrån som leder mig vilse i de här skogarna.
   Inga skogsrån annat än jag själv.


Och S är tillbaka. Lyckas krångla sig in i alla sammanhang, ingen aska i sin blick. Trots att hon borde vara bränd vid det här laget, hon har brunnit alldeles för starkt under så lång tid. Explosion. Jag kan inte hantera de här gnistregnen och stormarna. Hon flyr från plats till plats, påstår att marken vibrerar svagt som från en annalkande jordbävning. Kan jag förstå hennes rastlöshet, när jag är någon som vet precis vilken geografisk plats jag behöver för att bli lugn?



Det går inte att tänka längre. Det enda jag vet är att man inte får vara så fixerad vid saker som jag är. Ett hus är en sak. Ett hem är inte en sak, det är ett tillstånd eller en samling människor eller en känsla. Men det är inte hemmet jag sörjer, utan just huset. Den rostande harven bakom magasinet med tovor av långt gräs stickande genom stålskelettets revben och bäcken. Dammarna nedåt Lua med rostbrunt vatten. Tilltalas av det här att behöva åka ända ned mot Gästrikland för att stöta på ekar, och ännu längre ned, till Närke, för att stöta på de nordligaste bokträden.
   Månaden innan midnattsolen när det ligger en underlig dager över hedarna, en känsla av overklighet, och enarna står borstiga och spretande i skimret och lavarna bildar lapptäcken av färg över hällarna.


Minne: Lilla solstrålen har hittat en grönbrun groda, ovanlig så långt norrut och så tidigt på våren. Den har fått ett ben mosat av en bil eller cykel. Hon håller den i sina händer. Pappa vitkalkar ett sovrumstak på övervåningen och hon har sprungit upp för trappan och jag har försökt hinna ifatt, livrädd för vad som ska hända när hon visar att hon tagit in ett kräldjur i huset. Jag försöker hindra henne, springer bakom, borde vara snabbare än hon men när jag når tröskeln är det redan försent. Pappa har vänt sig om och lägger verktyget ifrån sig och hon går emot honom med de kupade händerna höjda för att visa. Jag flåsar efter språngmarschen. Han sätter sig på huk, kisar ner i springorna mellan hennes fingrar.
   Och skrattar.
   Jag förstår ingenting. Hade det varit jag skulle han kastat mig ut genom fönstret, eller åtminstone grodan. Men han småpratar lågt med Lilla solstrålen om det mosade benet och jag står stel vid dörrposten och kan inte få ur mig ett ljud.
   Vänder mig om och springer ner för trappan, ut på gården. Sticker till Reis och skjuter sparvar med softairguns. När skymningen kommer och jag går hemåt ligger molnen som ett vackert silvrigt band vid horisonten. Det är helt tyst. Myggorna har inte kläckts än och det är så konstigt dels att en vuxen groda dykt upp, dels att den gjort det innan myggorna. Jag förstår ingenting. Vet ännu inte vem Lilla solstrålen är och vilken betydelse hon ska komma att få i syskonskaran och min uppväxt. Luften är kall och tom. Horisont. När jag närmar mig huset lyser fönstren varmt och inbjudande, ser ut som en svärm eldflugor i mörkret.
   Köket luktar mat. Mamma sitter med en av småttingarna i knäet och vinkar mig till sig när jag kommer in. Kramar mig utan att säga ett ord och pekar sedan på skänken bredvid spisen.
- Det finns våfflor till efterrätt.












              

Nedanstående recept är inte mitt och eftersom vi inte har tillgång till matlagningsmöjligheter här på internatet så har jag inte kunnat provlaga, men om du tar mer smör och 0,5 dl mjölk + 2,5 dl grädde istället tror jag det blir gott. Hjortronsylt är som guld att ha på, helst hemkokt. (receptet kommer från lyckasmedmat.nu)

"Frasvåfflor med lyxig våffelsmet

7-9 våfflor
Ingredienser:
75 g smält smör
1 dl mjölk
2 dl vispgrädde
3 dl vetemjöl
2 dl iskallt vatten
0,5 tsk salt

Gör så här

Vispa grädden och rör ihop den med mjölk, mjöl, och salt till en slät smet. Rör i det smälta smöret och det iskalla vattnet.

Pensla ett varmt våffeljärn med lite smält smör. Bred ut 0,75-1 dl våffelsmet, grädda våfflan gyllenbrun lägg upp på ett ugnsgaller. Upprepa tills du gräddat all våffelsmet.

Servera gärna frasvåfflor med vaniljglass och någon god sylt. Det här receptet ger 7-9 våfflor men det går bra att dubbla.

Tillagningstid: Frasvåfflor med lyxig våffelsmet 30-40 minuter"