kostymer

                


Jag har haft ett långt samtal med grannen inatt. Idag: en två timmar lång lunch med J & K , sedan långpromenad tillsammans alla tre. Samtal, samtal. I såna här stunder blir jag övertygad om att det är interaktion som för mig vidare framåt.
   Får inte glömma att kommunikativ isolation inte gör mig gott. Min skygghet måste överkommas, jag måste våga klappas som det rådjur jag är, den hind som vilar under lind med ängsgräset blommande nära;

                                        saknar mina bilderböcker.

Saknar en kreativ gnista. Det här handlar inte om att jag på något sätt har skrivkramp. Det är snarare en aversion mot orden. Det här inlägget som skulle bli ett långt utlägg med bilder från min och Aslans sexmånadersdag och från mitt inre kaos och från hustaken i Gamla stan, blir bara en förkolnad skog. Jag kan inte säga att det inte luktar sav och brända ekorrar, för det gör det. Men efter samtalen sen igår fram tills nu känns det lite lättare att andas in detta brända.

Sätt att försvinna på;

1 skriva brev. helst till någon i ett annat land, helst utan riktlinjer och hurmårdu:n.
2 leka kurragömma. inte hitta sig. låtsas att det är en lek och att man kan alla regler. sedan släppa ut fjärilarna från munnen, låta dem tufsa runt bland puderhimlar och spegeldosor.
3 ha sex. man äter bröd. solen går upp och ner, om än sällan här i denna mörka avkrok av världen. man överlever, lever.
4 sova. hoppas på att aldrig vakna.
5 springa i en brinnande skog. inte komma ut. bli innebränd. inse att det var man själv som tände på granarna och mossan. sjunga Keep this fire burnin' för att det är så skönt att försvinna, om än som aska.




En sorts existens har jag oavsett min Hades och min underjord: Jag läser och läser, sover och sover, äter och äter. Ett sätt att överleva, leva. Leta utvägar.