kostymer

Hur skapar man text när världen i ens bröst sakta skövlas på regnskog och härjas av krig? Jag staplar ord inför terminens avslutande dubbelseminarie och Staffan Söderblom från litterär gestaltning på GU är fortfarande beredd att läsa mig och hjälpa, enligt kontaktpersonen.
   Dessutom ungdomsbokförlaget som mottog mitt "jag är inte intresserad av att skriva ungdomslitteratur" och som trots denna min högfärd ändå sa att jag eventuellt kan få extraknäcka som lektör.

A vill att jag tar mig an litterära tidskrifter men jag är handfallen, överfallen av dessa banditer med läderlapp för ögat som vistas på ön där jag bor. Kan inte gå säker i skogarna utan kroksabel och vit flagg, men eftersom jag aldrig flaggar vitt är det egentligen en onödig attiralj att bära med på mina strapatser. Kanske ger A upp, hon sitter i redaktionen på två tidskrifter och förekommer utöver det även frekvent i bla Glänta, varför skulle hon fortsätta uppmana och uppmuntra mig när det enda jag frambringar är karga ord och berättelser som ligger i ruiner.


      Övrigt:
Jag inser att Aslans föräldrar är de vänligaste människor jag mött. Har gråtit mot kudden när jag sovit ensam för att jag inte kan bli deras dotter. Det är en förbjuden tanke att tänka, än mer förbjuden att uttala eller skriva ner, men det är så det är och jag ser ingen anledning att hålla det hemligt här.
   Deras sätt att vara mjuka milda, att se varje barn i syskonskaran och aldrig säga elaka ord till dem eller till varandra. En självklarhet kan tyckas, men jag har aldrig sett föräldrar som dessa. Båda är fantastiska. Vågar nästan påstå mig älska dem, men det kommer jag aldrig kunna prata om. Istället ler jag mot dem och sitter förhäxad när de talar, skrattar, dricker vin. Aslan och hans syskon tycks inte inse hur unikt detta är utan gnäller som alla barn gör. Jag försöker fånga varje ögonblick i föräldrarnas närhet som en glänsande kula av glas och spara i en skål, för att trä pärlhalsband så småningom att bära varje dag.

Om man får känna så som jag gör.

Jag vet inte. Men bryr mig inte nämnvärt om huruvida det är rätt eller fel. Det är kärlek till äldre vuxna på ett sätt som jag aldrig känt förut. Kan bara vördnadsfullt vara tacksam över att jag får känna så här nu.